Flickan Och Kråkan

[Em]Jag satt häromd[D]agen och läste min tidning,
en d[Em]ag som s&ar[D]ing; m[Em]ånga förut.
Och jag tänkte på [D]alla dom drömmar man drömt,
som [Em]en efter [D]en har ta'tt sl[Em]ut.
D&ar[G]ing; såg jag en b[D]ild av en flicka,
med en sk[Am]adskjuten krå[G]ka i famn.
Hon springer iväg gen[D]om skogen,
s&ar[Am]ing; fort som hon bara n&[G]aring[A7];nsin kan.
Hon spr[Em]inger med fladdrande l[D]ockar,
hon spr[Am]inger på ta[G]niga b[A7]en.
Och hon h[Em]oppas och tror och hon b[D]önar och ber
att det [Em]inte skall v[D]ara f&ou[Em]ml;rsent.

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.
Men flickan hon springer för livet,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.

Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skaka av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn,
som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nå'n som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är all'es för sent.